Uusimmat kirjoitukset

 

Hufvudstadsbladet, Debatt 9.3.2009 (lite avkortad)

 

 

YTLIGA KUNSKAPER - FLUMMIGA ARGUMENT

 

 

Sin vana trogen rider JP Roos med sina vapenbröder och -systrar igen i täten på korståget, denna gång mot den nya universitetslagen. De efterlyser (HBL 28.2.) en bred och djup behandling av förslaget i riksdagen. Tyvärr följer skribenterna inte själva detta goda råd, för debattartikeln är nog bred men ganska ytlig, till och med flummig.

Orsaken är att två skilda saker blandas ihop, universitetslagen och interna strukturella utvecklingsprojekt vid Helsingfors universitet (HU). Båda är visserligen öppna till kritik, men protesterna borde skickas till två olika adresser, Riksdagen och konsistoriet.

Konsistoriet har beslutat om riktlinjer i förvaltningsreformen, men sammanslagningen av institutioner till större helheter har förberetts inom fakulteterna och godkänts av fakultetsråden. De liksom konsistoriet är demokratiskt valda och representerar alla tre personalgrupper: professorerna, övriga lärare och personal, och studenterna. Det nya lagförslaget innebär ingen förändring i representation på fakultets- och institutionsnivå. Påståendet av Roos et consortes att endast beroende av professorernas välvilja har studenterna och lektorerna möjligheter att påverka läroämnets utveckling saknar därför grund.

Större institutioner kan visserligen vara administrativt förmånliga, men de främsta orsakerna till deras uppkomst har precis med forskningen och undervisningen att göra. En större enhet har mera flexibilitet att organisera personalens mångsidiga uppgifter och dela arbetet på ett förnuftigt sätt, medan en ensam professor i sin egen liten institution måste göra allt och alltid. Det har också visat sig, att administrativa gränser och läroämnens revirförsvar utgör de största hindren mot tvärvetenskaplig forskning och undervisning. Utveckling i den riktningen är önskvärd och kan underlättas, dock inte lösas, genom lag- och förvaltningsreformer.

Än riksdagen då och själva lagförslaget? Motståndarna tycks äntligen ha insett att skräckbilderna av näringslivets och marknadsekonomins kapning av universiteten saknar trovärdighet, och därför måste nya argument hittas. Nu gäller det förslagets 45 § och undervisningsministeriets ensamrätt att fatta beslut om universitetens kvantitativa och kvalitativa målsättningar ifall förhandlinarna inte når enighet. Det är sant att de viktigasta begränsningarna till autonomin är budgeten och examensrätten, vilka redan i dagens läge kontrolleras av ministeriet. Obegränsad tillgång till skattebetalarnas pengar hör till drömvärlden, och universiteten kämpar mot många konkurrenter med berättigade krav till statsfinansiering. Finans- och undervisningsministeriet måste söka rimliga kompromisser, vilka inte alltid gläder akademiker, som är övertygade om sin egen gärnings överväldigande vikt.

I fråga om examensrätten har våra universitet visat sig att vara oförmögna att tänka strategiskt och med helheten i minne. I en situation där deras överlevnad beror på specialisering, val av tyngdpunkter, och satsning av de knappa resurserna till områden där världskvalitet kan uppnås, har inget universitet frivilligt lagt ner ett program utan de flesta har kämpat hårt för att få rätten att påbörja nya utbildninsområden. Om denna iver inte hade begränsats av ministeriet, skulle vi ha landet fullt med diplomingenjör-, ekonom-, tandläkare- ovh även prästutbildningar med otillräckliga intellektuella och finansiella resurser och försvagning av existerande områden. Enligt min mening är det helt befogat i ett litet land att utöva måttlig central planering av utbildningsvolymerna, och den nya lagen innebär ingenting nytt i denna fråga.

Proteströrelsen har hittills endast kritiserat lagförslaget men inte presenterat bättre alternativ för universitetsreform. Kanske är dom nöjda med att bevara universiteten som statens räkenskapsverk, underställda alla de regler och kontroller som andra likadana organisationer liksom vägverket eller fångvårdsväsendet måste följa. Kanske är dom nöjda med forskningens och undervisningens kvalitet, eftersom varje försök att väcka diskussion på denna livsviktiga fråga bemöts med antingen tystnad eller anklagelse för hot mot den heliga akademiska friheten, som tydligen inbegriper friheten att göra ingenting alls.

Proteströrelsens egna aktiviteter ger kanske en aning om deras alternativ till den representativa demokratin, som enligt lagförslaget kommer fortfarande att gälla i alla viktiga akademiska frågor. Detta alternativ är direkt gallupdemokrati, som innebär en förenklad fråga distribuerat per e-post till en massa omedvetna eller likgiltiga mottagare med uppmaning att svara ja eller nej. Frågan som skickades till professorer i HU var "Gillar du universitetslagförslaget i dess nuvarande form?" Över 55% gav inget svar, vilket kan betyda att de flesta ägnar sig hellre åt sina egentliga uppgifter och struntar åt triviala administrativa tvister. Av de som svarade var hela 75% negativa, dvs de gillade inte hela propositionen, men man kan ha ingen aning om vilken del var motbjudande. Alla detaljer gillade inte heller konsistoriet, som diskuterade förslaget grundligt och röstade på flera punkter, och majoriteten bestämde universitetets ställning. Detta påminner om Johannes Virolainens syn på demokrati: Före beslutsfattandet kan och borde man diskutera och argumentera hur mycket som helst, men efter omröstningen är det slut med klagomål ("pulinat pois"!).

Eftersom enkätundersökningar är viktiga i sociologisk forskning, hoppas jag att JP Roos tillämpar sådana metoder mera kritiskt i sina egentliga studier än i den nuvarande populistiska hobbyn.

 

Kari Raivio

Kansler emeritus

Helsingfors universitet    

Ytliga kunskaper - flummiga argument